Tänker ju så jävla mycket. Det är så jag är som person. De jag känner med sömnproblem tänker också väldigt mycket.

Tänker på vad jag vill ha i framtiden. I nästa relation, om man ska orka med det där igen. Och jag vill mest av allt detta: inte vara rädd för att bli lämnad. Jag vill våga bråka utan att behöva vara rädd för att han ska bli trött på mig. Våga säga vad jag tycker utan att behöva höra "jag är så trött Michaela. Jag är så trött."

Jag vill inte vara med någon som blir trött på mig när mina tårar rinner. Aldrig någonsin vill jag att någon ska sucka när mina kinder är dyngblöta och små hulkningar motvilligt kommer efter att det har hänt något som gjort mig verkligt ledsen. Jag vill ha en relation där han står ut med mig hur jävla tröttsam jag än är, så länge jag inte behandlar honom illa.

Och jag kommer aldrig att ge upp en relation hur tröttsam han är så länge han inte behandlar mig illa. Aldrig.

Jag vill kunna skrika utan att vara rädd för att förlora. Och jag insåg det när en vän till mig som är lite äldre sa att skillnaden mellan hennes man nu och hennes tidigare relationer är att de kan bråka och storma och skrika, men de löser det alltid. Det finns ingen annan väg. Det finns ingen risk att någon bara drar och inte kommer tillbaka. Man löser det alltid, for ingenting är storre än kärleken.

Så vill jag också ha det någongång.